kaos i mitt inre
I mitt inre har jag kaos, men jag städar.
Jag ser var jag behöver städa, men jag vet inte var jag ska börja.
Sakta började jag skala av mig själv som en apelsin...
Jag tog av skalet i små bitar, men sedan blev jag lite ivrig och ville åt "köttet". Den sista biten slet jag bort. Jag hade inte tålamod att vänta. Jag ville ha apelsinen nu.
Eftersom jag gjorde det så snabbt, så fastnade det mycket vitt skinn på apelsinköttet. Jag började skala bort det metodiskt. Men jag hade inte tålamod där heller, så jag började äta av klyftorna.
De smakade inte som jag hade förväntat mig. Det var bäskt. Jag blev besviken. Jag ville inte ha mer.
I mitt huvud ekade orden: Vad var det jag sa, ät inte apelsiner, du gillar inte apelsiner.
Jag blev besviken på mig själv och lovade mig själv att ALDRIG äta apelsiner igen.
Nej, stopp ett tag.
Fel svar.
Om du äter fler apelsiner och prövar att hantera dem på olika sätt, så hittar du snart ett sätt som känns rätt. Och glöm inte att njuta av apelsinen. Varje klyfta är speciell i sig och om du inte tar en i taget, så missar du halva upplevelsen och smaken fastnar inte i din tanke, känsla och handling.
Imorgon ska jag äta apelsiner igen...
Mitt hjärta sjunger
Barnen har varit sjuka och jag blev väckt många gånger under natten.
- mamma, mamma, maaaammaaaaaaaaa.
Jag sprang med vatten, snöt näsor och bytte blöja.
Men jag fick min belöning......en liten hand smög sig in i min. Den var mjuk och varm.
Jag var trött, jättetrött....jag ville bara sova.
Även om jag var trött och knappt visste vad jag hette, visste jag en sak.....
Mina barn får mitt hjärta att sjunga.
Njut av ögonblicket!
Malin
Känslor
Jag utstrålade nog osäkerhet redan från början. Jag fick ofta höra att jag var blyg. Det var jag kanske. Men varför hjälpte ingen mig att övervinna min blyghet då?
När jag började gymnasiet, fick jag en chock. Den bild jag burit med mig under alla år i skolan, stämde inte längre.
Jag blev någon. Jag fick nya vänner. Jag klarade skolan utan att anstränga mig. Vad hände?
Det finns inget svar på den frågan. Det vet jag....men jag undrar ofta ändå.
Sakta, sakta, sakta, hittade jag tillbaka till livet. Jag svävade. Jag hade ett mål.
Men ibland bröts mina vingar av på mitten. Plötsligt såg jag en stor otäck bild framför mitt ansikte och jag blundade för att inte se den. Men då flög jag rakt in i den istället. Det var ett minne. Det gjorde ont, mycket ont.
En trasig vinge går att laga. Det vet jag.
Jag lagade mina, flera gånger. Mina ärr syns inte på utsidan, men de känns ibland.
Idag har jag starka vingar. De flyger rätt bra. Jag kan flyga långt. De bär mig dit jag vill, bara jag flaxar riktigt hårt och bestämt.
När jag känner att det sticker till i vingen, då landar jag.
Alla fina fåglar, flyg dit vingarna bär er!
Minnen
Igår träffade jag min speciella vän. Det går inte att förklara i ord, hur mycket hon betyder för mig, men det känns i hela kroppen att vi hör ihop. Ibland önskar jag att vi hade träffats tidigare.
I hennes rum är det struktur, något som jag själv saknar. Hennes känslor står prydligt uppradade på hyllorna. Hennes problem är nog att hyllorna sitter för långt upp på väggen. Hon behöver nog stege, men orkar kanske inte alltid hämta en sådan.
I mitt rum är det stökigt. Men det finns ändå lite struktur. Mina hyllor sitter långt ner. De är lätta att plocka fram. Mina känslor ligger i lådor. Mitt problem är att allt åker ut på en och samma gång.
På golvet finns två högar. Det är mina minnen. Jag samlar på minnen.
Det var roligt i början, men efter ett tag blev jag osäker. Vilken hög skulle jag spara och vilken skulle jag kasta?
I efterhand har jag förstått att det ibland blev fel i högarna, men det gick av bara farten. Ibland gjorde jag om minnena själv. Jag vet inte om det var rätt eller fel.
Jag har försökt att städa i röran flera gånger, men jag blir aldrig färdig.
Jag blir ofta trött och rädd. Ibland blir jag faktiskt pigg och glad. Men den känslan lägger jag tillbaka igen. Den får man bara låna. Det var någon som talade om det för mig. Men jag vet inte vem. Jag har glömt.
Många gånger har jag suttit i rummet och hört någon prata utanför min dörr.
Jag hör inte riktigt vad de säger. Var det något bra eller dåligt? Jag hör så dåligt när någon pratar utanför min dörr.
Varmt välkommen!
I mitt inre finns ett rum.
Ett rum med endast en nyckel.
Men nycklen är borta. Vem tog den? Var det jag själv eller någon annan?
Gav jag bort den själv eller blev jag tvingad att ge bort den?
Många frågor, men inga svar.
Jag har försökt att öppna dörren på vid gavel ett par gånger,
men den smäller alltid igen med ett brak.
I många år har jag öppnat andras låsta dörrar, men min egen har rostat igen.
Vad är jag rädd för egentligen?
Jag är rädd för mig själv!
Varför???
