Mitt inre rum

Min kropp har alltid varit full av känslor. I grundskolan kröp det i min kropp. Jag samlade på mig många ord, bilder och kroppsröreser, som jag sedan tolkade till det negativa. Vad hade hänt om jag gjort tvärtom?

Jag utstrålade nog osäkerhet redan från början. Jag fick ofta höra att jag var blyg. Det var jag kanske. Men varför hjälpte ingen mig att övervinna min blyghet då? 

När jag började gymnasiet, fick jag en chock. Den bild jag burit med mig under alla år i skolan, stämde inte längre.

Jag blev någon. Jag fick nya vänner. Jag klarade skolan utan att anstränga mig. Vad hände?

Det finns inget svar på den frågan. Det vet jag....men jag undrar ofta ändå.

Sakta, sakta, sakta, hittade jag tillbaka till livet. Jag svävade. Jag hade ett mål.

Men ibland bröts mina vingar av på mitten. Plötsligt såg jag en stor otäck bild framför mitt ansikte och jag blundade för att inte se den. Men då flög jag rakt in i den istället. Det var ett minne. Det gjorde ont, mycket ont.

En trasig vinge går att laga. Det vet jag.
Jag lagade mina, flera gånger. Mina ärr syns inte på utsidan, men de känns ibland.

Idag har jag starka vingar. De flyger rätt bra. Jag kan flyga långt. De bär mig dit jag vill, bara jag flaxar riktigt hårt och bestämt.

När jag känner att det sticker till i vingen, då landar jag.

Alla fina fåglar, flyg dit vingarna bär er!