Minnen
Igår träffade jag min speciella vän. Det går inte att förklara i ord, hur mycket hon betyder för mig, men det känns i hela kroppen att vi hör ihop. Ibland önskar jag att vi hade träffats tidigare.
I hennes rum är det struktur, något som jag själv saknar. Hennes känslor står prydligt uppradade på hyllorna. Hennes problem är nog att hyllorna sitter för långt upp på väggen. Hon behöver nog stege, men orkar kanske inte alltid hämta en sådan.
I mitt rum är det stökigt. Men det finns ändå lite struktur. Mina hyllor sitter långt ner. De är lätta att plocka fram. Mina känslor ligger i lådor. Mitt problem är att allt åker ut på en och samma gång.
På golvet finns två högar. Det är mina minnen. Jag samlar på minnen.
Det var roligt i början, men efter ett tag blev jag osäker. Vilken hög skulle jag spara och vilken skulle jag kasta?
I efterhand har jag förstått att det ibland blev fel i högarna, men det gick av bara farten. Ibland gjorde jag om minnena själv. Jag vet inte om det var rätt eller fel.
Jag har försökt att städa i röran flera gånger, men jag blir aldrig färdig.
Jag blir ofta trött och rädd. Ibland blir jag faktiskt pigg och glad. Men den känslan lägger jag tillbaka igen. Den får man bara låna. Det var någon som talade om det för mig. Men jag vet inte vem. Jag har glömt.
Många gånger har jag suttit i rummet och hört någon prata utanför min dörr.
Jag hör inte riktigt vad de säger. Var det något bra eller dåligt? Jag hör så dåligt när någon pratar utanför min dörr.
